Verksamhetens kunskap är fördelad över arkitekturrepositories, CMDB:er, API-kataloger, identitetsplattformar, beslutsdokumentation och policysamlingar. Det är inte alltid ett fel.
Olika system kan vara auktoritativa för olika aspekter av samma miljö. Arkitekturrepositoryt kan beskriva avsikten. En CMDB speglar den driftsatta verkligheten. API-katalogen publicerar gränssnitt. Identitetssystem styr åtkomst. Beslutsdokumentationen bevarar motiven. Policyer anger begränsningar.
Problemet uppstår när en förändring går över dessa gränser och organisationen inte kan relatera informationen utan att förlora betydelse, ägarskap eller spårbarhet till källan.
En arkitekturmodell, en post i en CMDB, en gränssnittsdefinition och ett beslutsunderlag beskriver inte samma sak på ett dåligt sätt. De beskriver olika aspekter av miljön för olika operativa ändamål.
En del av uppdelningen är oavsiktlig. Annan är arkitektoniskt motiverad. Specialiserade källor finns eftersom olika team behöver tillförlitlig information för olika syften. Målet bör inte vara att urskillningslöst ta bort gränserna, utan att göra det möjligt att gå över dem när ett beslut kräver det.
Att pressa in skillnaderna i ett enda schema kan göra informationen lättare att räkna, men svårare att lita på. Vilken källa är fortfarande auktoritativ? När observerades en relation? Importerades den, härleddes den eller bekräftades den? Vem ansvarar för att rätta den?
Frågorna handlar inte om onödig metadata. De avgör om informationen kan användas som underlag för en förändring med verkliga konsekvenser.
En användbar arkitekturmiljö bör göra information lättare att kombinera utan att låtsas att alla källor har blivit likadana.
Det innebär att spårbarheten bevaras när kunskap görs tillgänglig och kopplas samman. En arkitekt bör kunna skilja mellan tre slags kunskap:
Observerad, importerad, härledd och bekräftad är inte utbytbara tillstånd. Spårbara resonemang kräver att skillnaderna förblir synliga.
Det här synsättet förändrar också migreringsstrategin. I stället för att föra över varje källa till målmiljön innan någon nytta kan uppstå kan organisationen göra en avgränsad källa tillgänglig, behålla dess struktur och koppla den till en annan källa för ett visst beslut. Resultatet kan utvärderas innan nästa koppling görs.
Repositories är fortfarande värdefulla. Tillförlitliga plattformar, säkerhetskopiering, åtkomst och support är grundläggande. Men plattformen är en del av förmågan.
Den större frågan är hur kunskapen går från dokumentation till användning. Vem underhåller den? Hur relateras den till operativt underlag? Vad händer när en plattform avvecklas? Hur kan en beslutsfattare skilja bekräftade förhållanden från en härledd slutsats?
Arbetssättet behöver därför bevara källans auktoritet och samtidigt göra utvald kunskap användbar över källgränserna. ARC kräver inte att varje relevant uppgift kopieras till ett och samma repository. Det kräver ett kontrollerat sätt att hitta, relatera och granska det sammanhang som behövs för en förändring.
Målet är inte att avskaffa repositories. Det är att sluta be ett repository lösa ett problem som finns mellan system, team och ansvarsområden.
En sanningskälla är värdefull. Ett kontrollerat sätt att relatera flera sanningskällor är en förmåga att genomföra förändring.
Låt auktoriteten ligga hos respektive källa. Koppla samman sammanhanget.