Arkitekturmiljöer innehåller påståenden med mycket olika grund. Ett kan komma direkt från en auktoritativ operativ källa. Ett annat kan ha härletts genom att flera uppgifter relaterats till varandra. Ett tredje kan beskriva ett föreslaget framtida läge som väntar på granskning.
De kan beskriva samma del av verksamheten, men de har inte samma status.
Det väcker en fråga som blir viktigare när arkitekturarbetet får allt mer systemstöd: hur vet vi det vi vet?
Ett system kan föreslå en applikation, förmåga eller relation utifrån ett dokument. Det gör inte resultatet till en del av den godkända arkitekturen.
Förslaget behöver en synlig källa. För det som extraherats behöver det framgå hur säkert resultatet är eller vilken granskningsstatus det har. En arkitekt måste kunna skilja på vad som har observerats, vad som har härletts, vad som bara är föreslaget och vad som har godkänts. Om källan ändras behöver organisationen förstå vilka slutsatser som kan påverkas.
De här kontrollerna är särskilt viktiga när flera källor säger olika saker. Automatiseringen bör synliggöra konflikten och förbereda den för hantering, inte i tysthet välja det mest bekväma svaret.
Mänsklig granskning är därför ingen tillfällig eftergift i väntan på att modellen ska bli bättre. Den är en del av hur arkitekturarbete med tydligt ansvar behöver fungera.
En aktiv arkitekturmiljö behöver alltså mer än innehåll och relationer. Den behöver uttryckliga tillstånd för kunskapen.
Tillstånden behöver inte utgöra en enda, oåterkallelig följd i varje arbetsflöde. Syftet är att ett genererat förslag, en observation från en källa och ett godkänt beslut inte ska bli omöjliga att skilja åt bara för att de lagras tillsammans.
När skillnaderna bevaras kan automatiseringen stödja resonemang utan att i tysthet skriva om verklighetsbilden.
Automatisering motiveras ofta med snabbhet. Inom verksamhetsarkitektur är tillit lika viktig.
En långsammare manuell process kan fortfarande vara osäker om antagandena är osynliga. En snabbare process med systemstöd kan vara ansvarsfull om den bevarar underlag, åtkomstregler, granskning och en tydlig dokumentation av varför en handling godkändes.
Det ger chefsarkitekter ett praktiskt test för varje förslag om automatisering:
Ett ”nej” på någon av frågorna visar vilken kontroll som måste stärkas innan det steget bör automatiseras. Lösningen är inte nödvändigtvis en bättre modell. Den kan vara bättre åtkomst, tydligare spårbarhet eller ett mer uttryckligt krav på granskning.
Tillit är inte frånvaro av osäkerhet. Det är möjligheten att se vad som är känt, varför man tror på det, vad som fortfarande är olöst och vem som har tagit ansvar för nästa handling.
Det är det som gör sammanlänkad information till ett tillförlitligt arkitektoniskt sammanhang.